Så här ligger det till:
Jag har precis fått sommarlov.
Jag tycker inte om sommarlov.
(Jag är sjuk, har ont i hela kroppen, även på insidan.)
Jag dog nästan av saknad den första sommarlovsdagen, dvs. idag, (trots att jag träffade flera skolmänniskor på eftermiddagen) och undrar hur tusan jag ska klara av tio veckor till.
Folk som läser det här eller vet vad jag känner för lov tycker att jag är knäpp. Helt blåst.
Och visst, jag är knäpp. Det vet jag gott och väl. Men saken är den att när man avskyr att vara hemma så ser man (= jag) skolan som en tillflykt, ett ställe att gömma sig på. Där finns det axlar att luta sig på, människor som ställer upp, som bär ryggsäcken med stenar en stund så mina axlar får vila och återhämta sig.
Ikväll kom sanningen som ett slag i ansiktet: jag har ingenstans att gömma mig på förrän om tio veckor. TIO. Ont som katten gjorde det. Överallt. Och ja, jag är knäpp. Det har jag redan sagt. Men det är så här jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar