I'm funny, dammit!

Jag vill inte tycka illa om någon. Vill inte. VILL INTE. Men nu gör jag det ändå. Man kan självklart inte tycka om alla, men den här personen hade jag precis lärt mig att tycka om.
Varför ska det vara så svårt att säga sanningen? Det står ju i bibeln att sanningen gör oss fria (hur det kommer sig att jag nu refererar till bibeln kan man undra, jag som inte riktigt vet om jag tror på den eller inte), varför ljuger då folk så att tungan blir alldeles svart? Fy fan. FY! Jag vet, svordomar klär mig inte riktigt, but desperate times... well, you know it all.

Idag har jag jävlats så in i vassen! Det började på idrotten då jag retades lite med två i klassen, och vann dessutom volleybollmatchen till slut (woho!). Efter idrotten var jag som vanligt segast med att duscha och byta om och greja, så då kom jag på den geniala idén, som jag tyvärr inte kunde vara med och genomföra. Jag såg att de flesta sjundeklassare som bytte om i samma rum som min klass hade snörskor, och där låg grunden till mitt lilla practical joke. Mina fina klasskamrater bestämde sig för att genomföra det, när jag hade förklarat hur jag tänkte. Resultatet? Take a look.

Jag är oerhört nöjd med min tankegång och kan bland mina andra titlar lägga till Mastermind. Lovisa Sekreterare Skolambassadör Rektorsdotter Lärardotter Mastermind Fält. Det känns bra.


Senare under dagen jävlades jag lite till. Jag har alltså nu upptäckt charmen med detta, det kan bli en trevlig vecka!

Nära mitt kantstötta hjärta.

Den här helgen har innehållit oerhört blandade känslor. Jag har på riktigt insett var jag trivs och var jag vantrivs, vilka jag inte under några omständigheter kan lita på och att man inte klarar sig en hel dag på endast en daim-McFlurry, hur god den än är.
Men jag har också insett att trots att jag har vissa i min närhet som jag inte skulle anförtro ens ett finger åt, så är jag ändå omgiven av fantastiskt fina människor som får mig att må bra. Alexander till exempel, som på något outgrundligt sätt nästan alltid får mig att asflabba och le, men som det tyvärr var på tok för längesedan jag träffade.
Och Rebecca som jag träffade igår, min fina mongovän som peppar, stöttar och med skräckblandad förtjusning inspekterar mina överrörliga armar.
Idag träffade jag dessutom Lill som alltid verkar glad att se mig, bara det är beundransvärt. Hennes energi smittar och biter till och med på mig.
Jag träffade även Jasmine, som senare på kvällen ringde till mig och sa något så fint och gulligt att jag grät en skvätt efteråt. Jag som så sällan gråter, typ två gånger om året, har alltså nu öppnat tårkanalerna för andra gången på dessa fyra månader, vilket innebär att mina gånger är förbrukade fram till 2012.
Emmi-pemmi-jätteslemmig (ett namn som jag använder med stor kärlek) är en oerhört fin människa som är den enda som outtröttligt citerar Lejonkungen och Prostens Barnbarn med mig, och som plus på det också är en otrolig vän.
Jag får inte heller glömma Helena, som vid flera tillfällen yttrat att hon hemskt gärna vill stoppa ner mig i en påse och ta med mig hem.

Det här leder mig till en stor fundering... vad i all världen har jag gjort för att förtjäna att ha er braiga människor i mitt liv?

Mongovän.

Idag har jag träffat min fina vän Rebecca Brandt. Vi har inte setts på ungefär ett och ett halvt år, så det var väldigt kul att ses. Vi tog en glassfika på Gyllene Måsen och pratade lite gammalt och lite nytt. Fruktansvärt mysigt. Jag tycker om min vän.

Imorgon ska jag träffa en annan fin människa som jag inte heller träffat på ett tag. Det var dock inte riktigt lika längesedan vi sågs, ett par månader bara. Men det ska bli kuligt.

Jag startade alldeles nyss kaffemaskingrejen så jag borde få vuxenpoäng. Fast i och med att jag inte vet vad maskinen heter och att jag dessutom inte tänker dricka kaffet så blir väl poängen fråntagen. Kaffet ska jag hälla på ett papper för att få det att se gammalt ut. Hehe. Pyssel och jag är en bra kombo. 

Memory lane.

Igår var jag nere vid järnvägen en sväng. Inte av samma syfte som i höstas och för tre år sedan (som nog kan listas ut trots att jag inte skriver det), utan för att det visade sig vara ett bra ställe att tänka på. Dessvärre kom jag den här gången inte fram till något annat än att det var mysigt att vara ute i regnet.

My fishbowl.

Jag har ju tidigare nämnt att jag läser min egen blogg när jag har tråkigt, right? Så blev det även idag, alldeles nyss till och med. Jag klev precis ut ur duschen och tänkte att jag skulle läsa det jag skrev förut. Det var nog ett smart drag, för jag insåg hur otroligt luddigt det var för att vara skrivet av mig. Det enda som framgick var att jag är besatt av Harry Potter, och det vet väl folk redan.

Jag har kommit snäppet längre på mitt evighetsprojekt, och med lite hjälp kanske det är färdigt imorgon. Det är nu bara 18 kvar av 40. Resultat kommer kanske när det är klart. Plugget har jag däremot inte börjat med alls än, jag planerar inte att göra det innan det tidigare nämnda projektet är slutfört.

Ute är det sol, fågelkvitter och kobajslukt i luften. Kan det bli mer vår? Knappast. Det är ingen som helst idé att vädra ur bajslukten, för om man öppnar fönstret tränger den ju bara in ännu mer... Jag funderar lite på att gå ut och plocka lite vitsippor att lägga i min fiskskål istället, eftersom flytljuset som skulle vara däri inte flöt. Kanske även en liten promenad till järnvägen är på sin plats.

Detonators.

Mitt lov har börjat som lov antagligen ska börja - för många timmars sömn. Ja, jag har sovit aslänge vilket inte alls är likt mig. Jag har läst Harry Potter, jag har tittat på Harry Potter och jag har drömt om Harry Potter. Kanske dags att lägga honom på hyllan i ett par dagar... haha, knappast.
I lördags påbörjade jag ett evighetsprojekt som jag förhoppningsvis är färdig med inom ett par dagar. Helst innan fredag men det är nog att lägga ribban lite för högt. Jag borde dessutom plugga eftersom jag har fyra, fem olika saker att göra innan skolan börjar igen.

17 av 40... bara 23 kvar...

Ain't that strange.

Idag mellan de två lektionerna jag hade gick Yasmin och jag ut och tog frisk luft och tjatade lite som vanligt. Efter en stund kom Gert med en lappad byxa. Lappen var hjärtformad för att folk lättare ska komma ihåg hans namn, sa han. Kul påhitt. Han blev dessutom förvånad över att jag rökte, och han frågade om jag är 18. Ja, sa jag, och då sa han att jag ju är stor nog att fatta mina egna beslut i livet, då. Så under tiden jag var ute och tog mina egna beslut och samtidigt fick veta att Gert är ekologisk rökare så hann min lektion börja. Jag kom för sent. Någonting händer med mig. Jag tror jag börjar bli lite bad ass...

Ibland när jag ska gå in till mitt rum så går jag i ganska rask takt. Uppför trappan, sväng till vänster och in i mitt rum. Ibland glömmer jag också att dörren är stängd, vilket resulterar i några bulor och lite förödmjukelse, men sedan lättnad över att ingen mer än katten såg mig.

Would you like to have som brainpie?

Amanda: Han går faktiskt i E, gick inte du i E Yasmin?
Yasmin: Nej, jag gick i E...

.ssubkoB

För ungefär en timme sedan gick Yasmin och jag till bokhandeln, och på vägen dit möttes vi av en besynnerlig syn (ja, jag använder sådana ord i min vardag). Min första tanke var "Står det spegelvänt, eller är jag bara väldigt trött?". Min andra tanke var "Varför står det spegelvänt?". Anyway, det var skumt.

Nu sitter jag i skolan och varvar facebookandet med lite skolarbete, ljudeffekter och Avigsidan.

Besök i Skruven.

Jag har haft en galet bra helg! Den började med att Sofia, Elisabet och Caroline kom med lite olika färdmedel till Kroken. Eftersom jag inte har träffat dem sedan i somras var det väldigt kul att se dem. Vi åt kvällsmat (de kom på kvällen) och sedan spelade vi lite spel, Cranium och Absolut Överens. Hur galet och knäppt det än var så tänker jag inte redogöra det här, utan jag minns det i mitt huvud istället.
Lördagen bestod av promenad, filmtittande, chill, fruktsallad och Harry Potter-Cluedo. Fortfarande otroligt galet, precis i min smak. Och ja, vi åt typ en liter fruktsallad. Var. Vi var ganska mätta efter det, och när klockan var framåt 23 bestämde vi oss för att gå och lägga oss.
Söndag, dvs. idag, var åka hem-dag. Vi gick upp och åt frukost innan vi satt ute i solen och slöade (ingen orkade något annat). Vi var tvungna att laga lunch endast två timmar efter frukosten, för annars hade vi inte hunnit äta innan de skulle åka hem. Vi var mätta och satt allihop i paltkoma i en kvart, och sedan gick vi ut och slöade i solen igen. Till sist kom tågtaxin som hämtade upp de tre små lopporna och jag vinkade hej då.

Nu sitter jag och äter rester från lunchen eftersom jag inte är så duktig på att laga lagom mycket mat. Men det spelar ingen roll, jag har haft den bästa helgen på länge.

PS. Jag slog nytt rekord på rubiks kub - 1 minut!

This song is stuck inside my head.

Jag har precis skickat mina provsvar. En av mina sämsta provinsatser någonsin, jag blir väldigt förvånad om jag överhuvudtaget blir godkänd. Faktiskt. No, I'm not too hard on myself. Jag var nervös redan innan, och med Margaretha flåsande i nacken och tjuvläsande blev det inte bättre. Men nu kan jag förhoppningsvis lägga lagarna på hyllan jämte naturkunskapen.

När jag slutar för dagen, 10.45, ska jag (låtsas) äta lite lunch i matsalen, och sedan åker jag hem och äter riktig lunch, dvs. pulvermos och fiskbullar. Sedan ska jag städa huset innan mina finfinfina vänner kommer på besök. It's gonna be a great weekend.

Jag fick förresten, mer eller mindre seriös, kvarsittning av Margaretha. Det är tråkigt och jag stör dem som fortfarande skriver prov. I salen ovanför spelar de We are the world på väldigt hög volym (de är antagligen döva där uppe), och jag funderar på om den kommer konkurrera ut den andra låten som sitter fast i mitt huvud.

I smell the smelly smell of something that smells smelly.

Elliot ligger och sover tvärs över mina anteckningar, men han får ligga där en stund till trots att han förhindrar mig i mitt studerande.

I min säng ligger en annan katt och slickar sig i skrevet, och en tredje sover med ett ben och huvudet utanför madrasskanten. Inte ens jag, sovställningarnas mästare, kan förstå hur det kan vara bekvämt att sova så. Varför sovställningarnas mästare? Jag kan ju radda upp några exempel...
- ihopkrupen på en stol på morbrors bröllop
- i soffan med en sovsäck runt halsen
- i en tvättkorg
- i en klädlåda som skjutsas in under sängen
- sittandes i sängen lutande mot hörnet där kuddarna ligger staplade
- med Pippi Långstrump-peruk
- med huvudet lutande på bänken framför i Marås kyrka, tre gånger under samma gudstjänst
- med huvudet ner i bänken på engelskan första gymnasieåret
- med huvudet vilat i händerna samtidigt som högstadievikarien i biologi visar en äckligt detaljerad film om matsmältning
- i en otroligt obekväm och klistrig solstol i Turkiet
- i överslafen över en otroligt högsnarkande människa som jag i halvsovande stund trodde var en hel motorsågsmassaker
So hell yeah, I know what I'm talkin' about, 'cause I'm professional!

Tidigare idag försökte jag komma på bra grejer med att komma hem från skolan. Det enda jag kom på var att man äntligen får ta av sig skorna (och inhalera den oerhört oljuvliga odören från fötterna).

Oh, poop.

Nu har jag stressat som tusan för att hinna bli klar till 07.45, och precis när jag höll på att ta skorna fick jag för mig att titta på mobilklockan. 06.45. Hurra, jag är en timme för tidig, woho! Feel the sarcasm.
Men, en stund som den här kan jag ju faktiskt läsa lite mer etik och lagstiftning. Fast jag längtar ganska mycket till imorgon, för efter att jag gjort provet behöver jag inte tjata om det längre. Finally.

One of many.

Spindlar måste bannemig vara Guds största misstag. Jag menar, de är äckliga och har för många ben. Visst, de käkar flugor och så, men det gör fåglar också. Spindlar är helt enkelt överflödiga. Och äckliga. Ecklia.


Nu är det dags att jag sparkar mig själv i röven och kommer igång med pluggandet. Jag skrev precis ut ett papper med frågor som jag ska förhöra mig själv på, i hopp om att jag lär mig något tills på fredag...

Man får inte slå barn, det står i böckerna.

Att röka medan jag cyklade hem var nog inte så genomtänkt... but desperate times calls for desperate measures.

Egentligen borde jag plugga lagstiftning nu eftersom jag ju har prov i det på fredag. Men jag kan inte släppa bilden av invalid-Harry. Omöjligt. Istället skulle jag kunna fokusera på inlämningsuppgiften om mobbning. Men det är ett väldigt tungt ämne, som jag förvisso valde själv, men är inte så pepp längre. När man har blivit psykiskt misshandlad och mobbad i alla år så gräver ett sådant arbete fram många minnen som man helst vill glömma.
Jag skulle också kunna läsa artikeln som vi fick på svenskan i måndags, och som ska vara läst till måndag. Men jag lär glömma bort allt till måndag så jag kan lika gärna vänta med det.
Till sist skulle jag kunna skriva om Sveriges utveckling under ett sekel och baka in det i någon sorts berättelse. Men det gjorde jag i tre timmar i morse så nu är jag inte så sugen på det heller.
Jag antar att jag får försöka blockera bilden av Harry Rullstol och låta fantasin flöda fritt igen klockan 09.30 på fredag, efter provet.

I eftermiddags släppte jag fram lite craziness igen, skrek till på killarna i klassen som inte slutade prata när jag skulle prata. Min lärare garvade åt mig och de andra blev nog mest ganska förvånade över att jag gjorde ett sådant väsen ifrån mig. I och med min lilla snedtändning försvann mitt bra humör som ändå stannat i förvånansvärt många dagar (tre), och jag blev lite putt igen. Fast det roliga med min lilla tillsägelse var att flera ropade Neeeeeej! när jag sa att jag blir sur om de inte slutade upp. De är väl, liksom jag, trötta på mina dåliga dagar kan jag tro.

Harry Wheelchair.

Alldeles nyss skrev jag på facebook att jag sviker Harry Potter för LSS-lagen ikväll, och precis när jag skulle skicka iväg det så dök en lite fascinerande bild upp i huvudet på mig: Harry Potter, gravt utvecklingsstörd. Han satt i rullstol och dreglade och sjöng fruktansvärt falskt (ja, jag har lite fördomar om funktionshindrade, trots att jag mer eller mindre utbildas i att inte ha det). Men jag menar, hur kul är inte den bilden egentligen? Harry Potter i rullstol för när Voldemort försökte döda honom lyckades han inte, utan gjorde bara Harry funktionshindrad. I sin ilska hämnas Harry på hela världen genom att förvandla dem till paddor och sniglar... Dags att plugga riktiga invalida istället? Ja, kanske (fast Harry Potter är riktig, så det så).

Sometimes, the only thing you have is a song.

Idag försökte jag förklara för min lärare hur galen jag är, men hon trodde mig inte. Men skam den som ger sig, som en annan lärare sa till mig tidigare på förmiddagen (edit: det var faktiskt på eftermiddagen, men jag glömde bort det...). Åh, vilka bra människor jag känner. Och på tal om bra människor så får jag besök av tre sådana i helgen. It's gonna be a great weekend med vänner som jag inte träffat på alldeles för länge.

Jag pratade med farmor i telefonen för en stund sedan. Hon är en ängel. Fast en väldigt levande ängel, min dröm var inte sann som tur var. Däremot är det lite läskigt att hon skadat ryggen och behöver gå med rullator. But who the hell cares? She's alive!

Nu borde jag plugga en massa lagar, men jag vill inte. Jag orkar inte. Men jag måste för annars får Maggan mongoutbrott på mig. Heja oss!

My friend, Kavel.

Det är inte ofta jag ärligt kan säga att jag haft en bra dag. Men idag är en sådan dag då jag faktiskt menar det - jag har haft en bra dag. Måndagar brukar ändå vara helt okej för mig, men såhär bra är de sällan. Det kan bero på att jag träffade min fina vän Amanda på eftermiddagen. Det gör det förmodligen.

Nu när jag tänker efter så är Amanda är en av de otroligt få av mina jämnåriga vänner som jag faktiskt kan prata med om hur jag mår, utan att känna mig obekväm. Alltså prata-prata. Inte skriva-prata. Jag kan inte göra det med jämnåriga längre. Jag kunde det förut, men det måste gått över för nu känner jag mig bara konstig till mods när jag gör det. Det kanske är så att jag alltid haft lättare för att vända mig till vuxna, jag vet inte varför, men det känns lättare på något vis. Men Amanda är bra, för hon får mig alltid att skratta. Kanske är det också så att personen som man mobbade när man var liten, blir en viktig del i ens liv när man blir äldre. Åtminstone i det här fallet.

/Luvisa

Miss Insane, at your service.

Vad hände? Jag började som den där blyga, söta och ganska normala tjejen. Blå ögon och ljust hår är ju precis som hälften av alla svenskar, hur kunde jag någonsin bli den jag är idag?

Jag menar, jag är nu 18 år och helt galen. Ja, galen.
Jag löjligt mörkrädd och skulle hellre bli döv än blind, för om jag blev blind skulle jag ju inte kunna se något.
Jag pratar med katter, men inte med andra djur. Bara katter. Ibland inbillar jag mig till och med att de svarar.
Jag har rökt sedan ett år tillbaka och jag tycker det är fruktansvärt mysigt med en cigg på kvällen. Gärna med en trevlig vän.
Nytt för i år är att jag har börjat säga ifrån. För första gången i mitt liv. Kanske på tiden.
Jag städar alltid mitt rum med öppna fönster, oavsett väder.
Jag har en tendens att börja många meningar med ordet jag.
Jag är ett penn-, anteckningsblock av olika slag-, städ- och kontrollfreak. Det ni.
Mitt humör kan ändras från bra till dåligt lika fort som en blinkning. Åt andra hållet går det däremot inte lika fort.
Min skratt-tröskel är fruktansvärt låg, många tycker att jag har dålig humor. Jag tycker att jag har bra humor.
Aldrig i hela mitt liv har jag känt att jag hör hemma i min familj. Jag har till och med, när jag varit extra deppig, haft allvarliga funderingar på om jag är adopterad. Men en bit in i tankarna inser jag att det inte är så, jag är trots allt väldigt lik min mamma till utseendet. Vare sig jag vill det eller inte.
Fastän det verkar så, så tänker jag inte alltid innan jag talar.
Jag är, som jag tidigare nämnt, galen. Helt rubbad.

Så, finns det någon supermänniska som kan förklara varför jag är så här? Anyone?