I've got a basket full of lemons and they all taste the same.

Återigen har jag varit med om uppenbarelsen (i fruktansvärt bestämd form): jag lyfte på armarna i en gest av något slag, och som en smocka i ansiktet som den - svettlukten som verkligen luktade lök. Vidrigt. Dags att duscha?
För att spinna vidare på knäpplistan kan jag ju berätta vad jag gjorde igår. Jag klampade in i en vedtrave och skrapade upp smalbenet. Och så sent som ganska nyss klev jag ut i hästhagen i flip flops för att hämta de stackars krakarna som skulle bli flyttade för natten. Inte mitt smartaste drag. Men jag måste dock erkänna att det inte var mitt dummaste heller. Tyvärr. Sorgligt, men föga förvånande. För ganska precis ett år sedan gick jag ut i samma hage, till samma hästar och blev trampad på min redan kraftigt stukade fot.

Nu ska jag sova. Imorgon eftermiddag åker jag till Flahult och hoppas på att det inte blir lika hemskt som förra året. Men det blir det nog inte, blixten slår aldrig ner på samma ställe två gånger har jag hört.

Nyhem and its awesomeness.

Nyhem, ja. Precis som förra sommaren var det fantastiskt. Däremot var vädret lite veligare i år och jag var lite sjuk, men med tanke på alla härliga människor jag hade runt omkring mig så gjorde det inte särskilt mycket.

Det är mycket som har hunnits med. Jag har lärt mig ett nytt språk: flytande läspiska (inte lesbiska). Det är fruktansvärt skoj att läspa konstant i två dygn, särskilt när man har knäppa vänner som tycker att det är minst lika kul.
Vi har också haft en liten kexkväll med UNO och Fridas goda, hemgjorda citronsaft.
Så sent som igår mer eller mindre bestämde Ellinor, Johanna, Carro och jag oss för att dygna. Det gick obra. Fast kul som katten hade vi, och när Carro vaknade i morse var hon chockad över att det var i just min säng hon låg ("VARFÖR ligger jag här?!").

Dags att bli lite seriös, barnmötena får jag ju faktiskt inte glömma bort. Vi har haft asbra barnmöten och jag skrattade på mig så många gånger. Jag är glad att alla dessa (flera hundra) barn har fått ta del av allt som har erbjudits den här veckan.

Och för att fortsätta vara lite seriös ska jag bara berätta en sak.
Mellan frukosten och barnmötena hade vi en liten ledar-/umgåsarsamling. På en av dessa samlingar hade vi en liten stund med lovsång och jag bestämde mig för att be lite grann. Jag bad en förlåtelsebön, och nu till det bästa: precis när jag sagt amen så började Marina (som stod för pianospelet och sången) sjunga refrängen på Spikarnas Lovsång.

Du är förlåten, du är förlåten, du är förlåten, du kan gå fri... 

Ett mer konkret bönesvar har jag nog aldrig fått. Det var häftigt.

Jag vet att vissa som läser det här inte tror på Gud, men det gör jag. Efter att ha varit med om en sådan här vecka så har jag svårt att inte tro att det är Guds verk. Och om det nu visar sig när jag dör att det inte finns någon pärleport, en himmel, ett liv efter döden eller ens en Gud... ja, i så fall var det i alla fall en hiskeligt trevlig inbillning, och i så fall är jag glad att jag delade den med dessa enastående människor. ♥

Butt.. hehehe...

Är nu hemkommen från ett FANTASTISKT Nyhem! Jag återkommer när jag duschat, ätit, sovit och tittat på Despicable me.

Hurrrrrrrra, ett vijär!

Positivt: Jag har ingen feber.
Negativt: Det känns som att jag har feber. Eller åtminstone något mellanting. Och jag är fortfarande förkyld som attan. Och hes. Och jag fick näsblod igårkväll. Och i morse. Och jag vill packa men jag vill inte.

Det är så lätt att komma på saker som inte är bra. Men någonting som faktiskt är bra, förutom att jag inte har feber, är att jag åker till Nyhem på lördag och träffar jättefina människor. It's gonna be awesome.

The weird truth.

Så här ligger det till:
Jag har precis fått sommarlov.
Jag tycker inte om sommarlov.
(Jag är sjuk, har ont i hela kroppen, även på insidan.)
Jag dog nästan av saknad den första sommarlovsdagen, dvs. idag, (trots att jag träffade flera skolmänniskor på eftermiddagen) och undrar hur tusan jag ska klara av tio veckor till.
Folk som läser det här eller vet vad jag känner för lov tycker att jag är knäpp. Helt blåst.

Och visst, jag är knäpp. Det vet jag gott och väl. Men saken är den att när man avskyr att vara hemma så ser man (= jag) skolan som en tillflykt, ett ställe att gömma sig på. Där finns det axlar att luta sig på, människor som ställer upp, som bär ryggsäcken med stenar en stund så mina axlar får vila och återhämta sig.

Ikväll kom sanningen som ett slag i ansiktet: jag har ingenstans att gömma mig på förrän om tio veckor. TIO. Ont som katten gjorde det. Överallt. Och ja, jag är knäpp. Det har jag redan sagt. Men det är så här jag är.

Then all at once you have to say goodbye.

Nu har det jobbiga börjat. Sommarlovet, remember? Vi sa hejsvejj till Helena. Jag höll ett litet tal och började nästan till och med gråta (mest för att Helena också gjorde det), och sedan överlämnade vi den lilla korgen med blommor, brev och småkrafs i.

Jag sitter i min säng och svettas. Jag har varit ute och ränt med en boll och en basketkorg. Spännande va? Det känns ganska bra att ha ansträngt hela kroppen, för en gångs skull. Det är nog för att det är ett sätt att bearbeta också.

Som sagt, det jobbiga har bara börjat, och det känns redan som att det drar ner mig. Okej, det var att ta i, jag har mått sämre (believe me). Men jag har i alla fall en fin människa som hejar på mig, och det tycker jag är beundransvärt. Undrar hur hon tänker.

Ups and downs.

Imorgon är en sorgens dag, för det är vår sista dag tillsammans med Helena innan hon slutar. Om inte det kan få mig att gråta så finns det nog ingenting som kan.

Något som däremot är väldigt kul är att det är mindre än två veckor tills jag får träffa mina fina vänner Emmi och Caroline. Som jag saknar dem! De är mina små guldklimpar.

Bam.

Ni vet den där grejen som händer mig lite då och då?

"Ibland när jag ska gå in till mitt rum så går jag i ganska rask takt. Uppför trappan, sväng till vänster och in i mitt rum. Ibland glömmer jag också att dörren är stängd, vilket resulterar i några bulor och lite förödmjukelse, men sedan lättnad över att ingen mer än katten såg mig."

Det hände igen.

FFF.

Jag har fyra fina fastrar. En av dem skrev något så fint till mig att jag nästan dog av förtjusning.

Jag är din faster och vän. Jag bryr mig väldigt mkt om dig. Jag har burit dig i mina armar sen du var pytteliten, det sätter spår.

Jag smälte lite mycket grann.