Invictus.

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

I bet it's gonna suck.

Varför är det så svårt ibland att göra det som är rätt, och som man vet kommer få en att må bra efteråt? Jag är en fegis, men nu ska jag banne mig göra en grej trots att jag egentligen inte vågar. Jag kommer antagligen börja gråta, vilken mes jag är.

The trick is to keep breathing.

De senaste månaderna i skolan har varit ganska turbulenta. Som vanligt har vi i klassen bråkat och skrikit på varandra, men jag tror jag vet anledningen till det. Delvis är det nog för att vår klassföreståndare nu har ett nytt jobb och lämnar oss om två veckor. Det är väldigt vemodigt. Idag skulle vi planera en liten avskedsgåva till henne, och, precis som vanligt (som jag sa), började vi tjafsa. Eller ja, inte alla, men det behövdes inte heller för att sänka stämningen ytterligare.

Det sjuka är att jag först idag insåg två saker i samband med det här.
Det första var att det kan komma bra saker ur osämja. Efter tjafset blev vi helt otippat ganska djupsinniga och började prata om vad som gör oss lyckliga (fast vägen till just det ämnet var ganska lång). Jag tänkte en stund, som jag alltid gör, innan jag svarade på det.

Det som gör mig lycklig är att vara omgiven av människor som ser till mina bästa sidor oavsett vad jag gör.
Människor som accepterar när jag är ledsen eller mår dåligt och sitter med mig i skiten och tar problemen från mina axlar till sina för en stund, istället för att försöka muntra upp mig med lama skämt.
Människor som inte säger att "det blir bättre", för det är ingenting jag vill höra.
Jag vill vara omgiven av människor som får mig att känna att jag inte behöver se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt eller ha det på ett visst sätt.
Människor som inte ställer sådana krav för att jag ska passa med dem, utan som välkomnar mig i sina liv trots mina fel och brister.
Då är jag lycklig.

Det andra jag insåg var att det inte är ofta jag känner så. De senaste månaderna, en ynka halvtimme i veckan, har jag anat känslan (den röda) någonstans långt bort i hjärtat. Men jag har inte kunnat greppa den och hålla kvar den, trots att det är det jag helst av allt just nu vill. Dock är det ett stort framsteg att bara kunna ana den, och det har jag en fantastisk människa att tacka för. Jag vet bara inte hur jag ska göra det än, för det känns inte som att det jag uttrycker är nog.

I'm not crying, my eyes are sweating.

Jag har fortfarande lite feber, och när jag har feber så är jag superkänslig. Om någon hade råkat knuffa till mig idag hade jag antagligen börjat gråta. Så mesig är jag när jag är sjuk.

Den här dagen har känts ganska slapp. Jag städade elevrådsrummet till klockan 10 i morse. Sedan väntade jag på att klockan skulle bli nästa lektion, och efter två timmars föreläsning sitter jag nu och väntar på att få åka hem så jag kan sova bort febern.

The assiest ass on the planet.

Ibland undrar folk varför jag inte säger vad jag känner. Anledningen är enkel. Idag frågade en vad jag känner inför en viss grej (eller mer inför vissa personer) och jag sa mer eller mindre att jag inte känner någonting, knappt. När personen hörde svaret tittade den på mig som om jag var helt dum i huvudet. Det är i och för sig inte första gången någon gör det. Men det är därför jag inte vill prata om det. Delvis.
Förresten så var det idag jag fick alldeles klart för mig idag hur jag känner och varför jag känner så inför de där personerna.

Idag har jag hängt med herr Feber, kanske var det därför min dag var så kass.

Imorgon ska jag hålla på med en av mina favoritsysslor. Städa. Städa hela förmiddagen. Elevrådsrummet ser ut som tio år av svåra agressionsutbrott. Det ska åtgärdas.

Trying to end my circle of self-loathing.

Japp, cirkeln är återigen sluten och jag tänker på hur svårt det är att bryta vanor. Jag visste att jag inte skulle klara av att hålla det där löftet. Jag vet också att det är min inställnings fel, men jag jobbar på det så säg inget. Den dåliga dagen har fortsatt i samma banor, ingen förbättring här inte. Snarare tvärt om. Jag sitter i min säng och skakar, mår illa och är arg på mig själv. Inget nytt under solen.

Tummen i pannan.

I'm havin' a horrible frickin' day!

Igår var Amanda och jag på bio. Pirates of the Caribbean 4. Den var inte jättebra. Fast jag köpte en mugg som nog blir min favoritigaste genom tiderna. Det var en sånhäringa (fint ord va?) McDonald's-mugg ungefär fast av plast, och på locket var det en ca 8 cm hög plastfigur med my beloved Jack Sparrow på. Man kunde välja Hector Barbossa också, men jag ville ha Jack.

Idag är som sagt en sugig dag. Bläk. Jag är trött som attan och är på väldigt dåligt humör och kommer antagligen bryta mitt löfte snart. Heja, jag är kass. Särskilt idag.

Stupid.

Den här skoldagen har varit konstig. Som vanligt blev det tjafs och vilda argumentationer när vi skulle planera och alla pratade i munnen på varandra. Inget nytt under solen, allt är som det brukar vara. Mina dåliga dagar har nog kommit tillbaka från semestern, för så ofokuserad som jag var idag har jag nog inte varit sedan i mars. Kanske kan till och med jag ha nytta av det där sommarlovet för att kunna ta igen mig. Fast det tar fortfarande emot att säga det. Jag vill inte.

Trots att det var en ganska kass dag så lyckades jag glädja åtminstone en person, och det var väl inte så illa. Om hon nu inte ljög, men det kan jag inte tänka mig.

Nu har jag väntat i ungefär 5 timmar med att publicera det här inlägget, för jag tänkte att jag skulle få någon slags snilleblixt eller något. Jag vill skriva det jag tänker, men orden sitter långt inne och verkar vilja stanna där ett tag till. Jag antar att jag hoppades för mycket igen.

Happy birthday.

Idag är det ingen vanlig dag, för idag fyller min fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina vän Caroline år! Alldeles myndig blir hon. Och alldeles jättemycket saknar jag henne. Hon är bra! ♥

Oh crap.

Idag slutade jag 9.30, för sista lektionen var inställd. Jag kan inte nog poängtera hur otroligt tråkigt jag tycker att det är att sluta så tidigt när det inte finns en buss hem förrän ganska många timmar senare. Det kan vara det som orsakat att jag inte har något vettigt att skriva nu.

Det regnade i eftermiddags. Spöregnade. Jättemycket. När jag såg det trodde jag att jag skulle spricka av förtjusning. Jag sprang till hallen, tog på mig skorna och rusade ut. Eftersom jag bara hade linne, skjorta och kortbyxor på mig utöver skorna så lär jag vara väldigt förkyld imorgon. Men det är banne mig värt det. Jag ställde mig under ett stuprör och "duschade" precis som jag gjorde för tio år sedan. It was awesome! Nu är det dessvärre blå himmel, annars hade jag nog tillbringat hela kvällen ute i regnet.
Yes, I'm strange.

Surprises and stuff.

Ikväll lever jag på ett finfint minne från förra året (Familjematiné m. familjen Börud-Lindéh, Barnens Nyhem) och mår ganska gott. Tidigare idag blev jag också positivt överraskad av en vän som erbjöd ett litet jobb. Samma som förra året, köksjobb på tonårsbibelskolan. Fast i år kan jag nog hantera det lite bättre, hehe. Men det blir najs, tjänar drygt 6000 kronor på två och en halv vecka. Det är inte fy skam! Men som sagt, det har varit en ganska fin eftermiddag och kväll.

Imorgon är det Hagatorpspåhitt för hela slanten, precis som på tisdag och torsdag nästa vecka.Sjätteklassare, funktionsnedsatta och barn- och fritidselever blandade, det blir nog en härlig skara.

Tidigare ikväll var jag ute och promenerade genom häst- och kohagarna. Min vapendragare följde med mig och vek inte mer än 5 meter från min sida. Den grabben, han kan!

Did you poop on the shrink?

Jag sitter i min säng med datorn i knät och asgarvar åt Damn you, autocorrect. Ser säkert ut som en tönt, men åh, vad bra jag har det! Dessutom är det ju ingen som ser hur töntig jag ser ut, så win win.

White blank page.

Just nu finns det så många fula ord i mina tankar att Nattis skulle vara stolt över mig. Fast hon ska inte tycka om mig förrän imorgon igen, för att ingen i klassen berättade för henne att samhällen var inställd i morse. Det kanske var fel av mig att inte säga något, men jag tycker att det är dags att någon annan än jag tar ansvar för sådant nu. Visst, de är vana vid att jag har koll på allt och alla (och de fattar inte hur mycket energi det tar), men det håller inte i längden. Jag tänker inte bli klassens mamma igen. Åtminstone inte förrän efter sommaren. Lär er ansvar, okej? (Jag kanske var lite väl uppriktig och ohyfsad nu, men jag har inget suddigum.)

Imorgon har jag möte med ABC-gruppen på morgonen, och vid lunch är det dags för bra-saker-med-Lovisa-listan. Oj, vad svårt det kommer bli att övertala mig på vissa punkter.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag kan ju dela med mig att jag har ont i magen och på andra lite mer psykiska ställen också. Tur det finns botemedel för både det ena och det andra. Jag skulle också kunna berätta att jag var hurtig i förmiddags, jag cyklade till bussen, vilket är ungefär 9 kilometer. Och just det, jag tappade min rubiks kub igår igen, den blev ungefär lika trasig som förra gången (dvs. MASSA färgade pluppar på golvet).

Ja, det blev ju visst ett helt stycke till. Hejjsvejj.

Shake.

Trots att idag varit en bra dag så är jag fortfarande lika förvirrad. Först missade jag som sagt bussen, men sedan när jag väl tagit mig hem lyckades jag inte riktigt låsa upp ytterdörren. Det var först en liten stund senare som jag insåg att jag försökte låsa upp med min skåpsnyckel. Jag har sex nycklar i knippan att hålla koll på: skåpsnyckeln, hemnyckeln, två cykelnycklar (till två olika cyklar till råga på allt), rumsnyckeln och elevrådsstyrelserumsnyckeln. Och ett USB-minne. Men det är ingen nyckel. Men jag är fortfarande förvirrad, oh yeah.

Nu ska jag återigen fördjupa mig i Harry Potter och hans liv, fast först måste jag berätta att den där föreläsningen om facket som vi lyssnade på igår var attans rörig. Det tyckte till och med läraren. Fast hon är ju också lite galen. The devil in disguise...

Once were warriors.

Idag har det varit en helt okej dag igen. Klockan är visserligen bara ett, man vet aldrig vad som kommer hända (jag missade bussen, till exempel). Jag sitter just nu i elevrådsrummet och försöker skriva på min artikel. Det går obra. Bordet har äckliga kaffefläckar och jag är trött. Jag åker hit på måndag och pluggar istället, fastän jag inte har lektion förrän 14.40. Ambitiöst va?

Stupid buttholes.

Idag älskar jag inte min klass. Jäkla miffon. Today sucked.

Jag är så trött och har inte ens försökt hålla in det idag. Den dumma dåliga nyheten kom åt mig, tror jag. Eller ja, klassen är ju inte heller världens roligaste alltid. Det finns folk som är så tröga och respektlösa att jag gärna hade sparkat ett par av dem på smalbenen.

So damn curious.

Idag har innehållit både bra och dåliga nyheter, svåra att tackla. Jag tror jag väntar med det i ett par dagar.

I skolan pysslade vi som besatta (alla utom Sarah) hela förmiddagen, och även en bit in på eftermiddagen. Mitt resultat blev klassen i form av målade träfigurer. Awesome!

Efter skolan for jag iväg med skolans elevrådsstyrelse på ett roligt påhitt. Vi åkte till Borås och bowlade, vilket var väldigt kul. Efter det for vi till Thai Silk och åt en sväng. Det var visserligen roligt det med, men jag tror att galet skulle beskriva restaurangbesöket lite bättre. Jag fick en glasskula på mig och hela kvällen garvade jag så mycket att jag troligtvis har träningsvärk i mina skrattmuskler imorgon.
Någonting fruktansvärt besynnerligt är att jag lyckades ta mig till och från Borås med inte mindre än två dåraktiga bilförare som utan dåligt samvete körde i 140 km/h ibland. På vägen till stan blev det bilrace med någon som vi bestämde oss för att kalla för Morgan. Han verkade inte så glad över att vi åkte in precis framför honom, för han gav oss fingret ett par gånger. Fast vi ville inte ha det, så vi lämnade tillbaka det med glädje och vinkningar. På hemvägen åkte jag med den andra föraren som höll på att köra på ett rådjur. Livat, va?

Nu ska jag sova så jag är någorlunda mottaglig imorgon.

Going down.

Tro det eller ej, men ikväll tog jag min big butt, la den på cykelsadeln och trampade iväg. Jag var borta i en timme, eller 64 minuter för att vara exakt (ja, jag kollade tiden), och med trötta ben kommer jag antagligen sova ganska gott i natt. Faktumet att jag sov endast fyra timmar i natt kan också spela in en aning. Men innan jag lägger mig ska jag laga lite pangkaker så jag har något gott att äta till frukost imorgon.

Jag känner en fin människa som har bestämt att hon och jag ska skriva en bra-saker-med-Lovisa-lista. Det värsta är att när hon säger gulliga saker och sånt som jag gjort bra, så inser jag hur lite jag faktiskt håller med henne. Fast det bästa är att hon fortsätter säga fina saker till mig, så att jag slutar lyssna på mig själv en stund.

On my way to where the air is sweet.

Helgen som gick var fylld av självförakt och tanketrassel, så nu är jag glad att den är slut.
Idag var helt okej, förutom en liten oönskad händelse. Men jag antar att jag kan glömma den ganska lätt.
Imorgon blir nog konstig. Min rygg gick nämligen av igen nu ikväll så jag kommer nog inte kunna sitta helt smärtfritt på ett par dagar.

Jag har ingen riktig motivation till att blogga än, och egentligen har jag inte så mycket anledning till att publicera det här inlägget. Men jag antar att jag är ännu en tönt som söker lite bekräftelse, det är så människor funkar.