Jag har en ny blogg. Igen. Men man måste ju förnya sig ibland och vara flexibel.

I hate rhyming.

Jag känner hemskt bra människor. Några, eller närmare bestämt 9, av dem går i min klass. Ibland undrar jag dock varför jag tycker så mycket om dem. Men att jag tycker om dem är jag helt säker på.
En annan väldigt bra människa var den som följde med mig till ungdomsmottagningen idag för att jag inte skulle rymma eller ljuga. Nej, så illa var det faktiskt inte. Jag varken rymde eller ljög (det hade jag väl inte på allvar tänkt mig heller), men det var ändå bra att den braiga människan följde med mig.

Jag bestämde mig förut för att rensa i min blogg. Tog bort lite för dumma saker som jag skrivit och sparade en del dumt som det ändå fanns något bra eller roligt i.

I ett nötskal.

Mina planer för årskurs 3
Att bli underkänd i alla ämnen så jag får gå om ett år.

Nej, kanske inte. Fast jag kade gärna dragit ut på hela gymnasietiden lite grann.

Windmills.

Jag fick en kommentar! Det har jag inte fått på lääääääääääääääänge. Länge. Kommentera mera, vettja! Kommentaren var från Madde (här får du en länkning till). Hon är bra.

Jag är förkyld. Det är för att jag trillade i sjön i fredags. Jag blev bara blöt upp till knäna, men mitt torra liv verkar mer dramatiskt när jag utelämnar den lilla sanningen. Trots denna förkylning är jag i skolan (varför skulle jag inte, liksom, det krävs mycket för att hålla mig därifrån) och i eftermiddags hade Amanda och jag matdejt. Hon är fin, min vän.

Nu ska jag skriva brev. Någon som vill ha ett?

Mitt liv är över.

Jag har hört att min blogg är saknad. Is that so? Jag tittade efter lite och såg att jag skrivit ungefär 5 inlägg i augusti. Snålt för att vara jag, men jag har inte varit så taggad.

Jag har hunnit med en del saker sedan sist jag skrev. Till exempel har jag börjat skolan och varit jättelycklig för det. Första lektionen vi hade höll både klassen och läraren på att garva ihjäl sig. Vi låg dubbelvikta på bänkarna. Jag var som sagt väldigt glad över att skolan drog igång igen.

Den här veckan har inte hållit på så länge, men jag har ändå hunnit med en del:
Igår var jag och gaddade mig på ankeln. Det kändes ungefär som att någon karvade med en kniv. Ingen främmande känsla om man säger så, men ändå lite obehagligt. Resultatet är dock både Madde och jag nöjda med.

Idag blev jag rörd och tårögd (jag har blivit blödig i sommar) när Margaretha berättade om hur Helena slitit och kämpat för BF09 innan sommarlovet. Då skickade jag ett mejl till henne och skrev att hon är guld. För det är hon.
Efter det blev jag vald till elevrådsstyrelsens ordförande. Därav rubriken.

Sist men inte minst... ikväll bestämde jag mig för att baka. Det slutade med att halva plåten var täckt av muffinssmet när jag tog ut den ur ugnen. Jag bör även tillägga att jag inte är säker på att alla ingredienser blev rätt, så BF09 fikar mitt fika på egen risk imorgon.

Why being really lonely is sometimes super awesome.

• ingen påminner mig om hur dålig jag är
• jag kan bete mig hur ruttet jag vill, för den enda som lider av det är jag och det gör ju inte så mycket
• jag har tid att tänka utan att bli avbruten
• jag kan falla in i gamla minnen och bli nostalgisk en stund och önska att jag kunde spola tillbaka tiden
• jag har tid att önska att jag kunde spola fram tiden (så skolan kan börja igen någon himla gång)
• det finns ingen (mer än jag själv) som skrämmer mitt ego från att titta fram och ta lite plats
• jag kan sitta i en halvtimme och försöka komma på en sjunde punkt utan att någon knuffar bort mig från datorn
• slutligen kan jag tvinga mig själv att tillägga en åttonde punkt eftersom jag är psycho och har väldigt svårt för talet 7

I hate you.

Jag är helt knäckt. Jag vet inte hur många spindlar jag sett idag, men jag är banne mig säker på att mitt psyke aldrig kommer bygga upp sig igen.
Det finns ärligt talat ingenting som får mig att känna sådant obehag som spindlar. Men resten av alla djur med fler än fyra ben är faktiskt ganska nära.

Inte så rockigt.

Jag har kört fast. Jävla oflyt hela tiden. Nej, inte hela tiden. Inte i måndags, för då hittade jag listan. Och det är bara två veckor kvar till skolan börjar. Jag har ju något att se fram emot. Ju. Men jag såg just en clown på TV och dog inombords. Fy.
Nu ska jag gå någon annanstans och vara osammanhängande.

A moment of total freakin' happiness.

JAG HITTADE LISTAN!

Nu ska jag sluta blogga. För dagen, alltså. Inte för alltid. Det går inte. För jag är en attention whore. Särskilt idag. Eller bara sällskapssjuk. Det vore trevligt att umgås med någon så jag kunde sluta fokusera på mig själv en stund. Hehe. He. Ja. Sömnbrist.

When you're going through hell - keep going.

Well, thanks for the advice. Jag ska testa snarast och se om det funkar i praktiken också, inte bara i teorin.

Okej, mitt liv är inte SÅ hemskt. Inte just nu. För att ha sommarlov så mår jag förvånansvärt bra. Förutom den tragiska händelsen som sänker mitt humör lite. Jag vet att man inte ska fästa sig så mycket vid föremål, särskilt inte ett papper med några ord på. Men saken är den att det inte bara var ord, utan det fanns också någonting bakom orden. Övertygelse, sanning och uppmuntran. Jag vet att jag kan få en ny sådan lista, men det blir ändå inte samma sak.

Nu när jag läste igenom så verkar det som att jag är besatt, eller något. Fast jag har hört att den första tanken nästan alltid är rätt, så jag skriver inte om. I alla fall så var det dagens mest dominerande problem. Förutom att det var miljarder grader varmt ute och jag fick jättestora svettlökar. Enda trösten var väl glassen (och självklart umgänget!) som Yasmin bjöd mig på eftersom gymmet var stängt fram till september.

Dagens fem viktigaste.

1. Min vänstra stortå har varit domnad i ungefär två veckor nu.
2. Jag har den snyggaste dörren i världen.
3. Om knappt tre veckor börjar jag skolan.
4. Att säga att jag är glad över det vore en underdrift.
5. Jag har fortfarande inte hittat bra-saker-med-Lovisa-listan, och det gör mig ganska ledsen.

Stuff.

Eftersom min dator troligtvis är trasig så har jag fram till på måndag mycket tid på mig att göra andra saker. Vettiga saker. Japp. Jag planerar att rensa i mina garderober. Det kan nog krävas ett par dagar till det kan jag tro. Jag ska dessutom måla motiven på mina dörrar. Det behövs nog ett par dagar till det också. Och vips så är det måndag och jag börjar jobba igen. Lägst i rang på hela skolan, blir jag. Assistent-assistent.
Men sedan, si sådär två och en halv vecka senare, börjar skolan. Ljuvliga tanke!

Oh bra-listan, where art thou?

Det finns människor som inte tror på att jag är klantig. Till er vill jag bara säga: Jag är klantig.

Bevis ett (21 juli 2011):
"Min sopkvast (en sådan där med metallskaft och plasthandtag) var lite böjd så jag tänkte jag kunde böja tillbaka den genom att trycka den emot verandaräcket. Min idé visade sig vara mindre bra, för skaftet gick av, jag tippade framåt och trampade (i mitt desperata försök att återfå balansen) sönder plastskyffeln som jag skulle ta upp smutsen med."

Bevis två (17 juli 2011):
"I fredags tappade jag min tallrik med mat i salladsskålen. Några dagar tidigare spillde jag mat på någon annans tröja. Idag tappade jag min kaka på golvet."

Bevis tre (15 april 2011):
"Ibland när jag ska gå in till mitt rum så går jag i ganska rask takt. Uppför trappan, sväng till vänster och in i mitt rum. Ibland glömmer jag också att dörren är stängd, vilket resulterar i några bulor och lite förödmjukelse, men sedan lättnad över att ingen mer än katten såg mig."

Bevis fyra (7 april 2011):
"Nu har jag stressat som tusan för att hinna bli klar till 07.45, och precis när jag höll på att ta skorna fick jag för mig att titta på mobilklockan. 06.45."

Och det värsta av allt:
Jag har tappat bort listan!

I'm a chunky monkey from funky town.

Jag glömde skriva en av de allra klantigaste sakerna jag gjorde under hela tiden på Flahult.
Det var sista dagen. Deltagarna hade börjat åka hem och jag skulle städa Sissis och min stuga. Min sopkvast (en sådan där med metallskaft och plasthandtag) var lite böjd så jag tänkte jag kunde böja tillbaka den genom att trycka den emot verandaräcket. Min idé visade sig vara mindre bra, för skaftet gick av, jag tippade framåt och trampade (i mitt desperata försök att återfå balansen) sönder plastskyffeln som jag skulle ta upp smutsen med. Jag var lite förödmjukad och hoppades att inte alltför många såg mig, men efter en stund insåg jag att om jag hade sett mig själv så hade jag antagligen garvat halvt ihjäl mig. Det var ju ändå ganska komiskt.

Ville bara berätta det. Jag är ju som tidigare nämnt en väldigt klantig människa. Tur att jag har lärt mig leva med det mesta av det.

Igår tittade jag på sista delen av Harry Potter och Dödsrelikerna. Jag trodde att jag var förberedd på att en viss S skulle dö, men ack så fel jag hade. Jag grät som en bebis och det var tur att ingen såg mig. FY, vad sorgligt det var. Jag ska nog titta på den ikväll igen.

Burned letters.

Det bästa med sommaren är när det spöregnar. Knäpp som jag är så älskar jag att stå under läckande stuprännor och att hoppa i vattenpölar.
(Ser att det regnar ganska mycket igen, men jag har redan duschat och är faktiskt inte jättesugen på att byta kläder en tredje gång idag.)

Idag har jag bränt några brev. Jag tyckte inte att det var värt att behålla dem, så nu är de aska. Och lite smuts.

I fredags kväll hände något ascoolt. Fast jag tror jag håller det för mig själv. Jag skrev ner det i en bok, så jag tror jag ska gå och läsa det nu.

Alive and... not kicking, no.

17 dagar (och typ 300 potatisar och 40 lökar vilka orsakade väldiga flodvågor) senare är jag nu hemma igen. Jag har hunnit med en hel del med det här jobbet. Jag har som sagt skalat asmycket potatis, hackat massa lök och tömt en hel årsförbrukning av tårar, sagt varsågod mer än jag kan och vill minnas, fyllt på många kannor vatten, tevatten och kaffe... och så vidare.
Tänkte bara berätta det. Och några tabbar gjorda av mig.
I fredags tappade jag min tallrik med mat i salladsskålen. Några dagar tidigare spillde jag mat på någon annans tröja. Idag tappade jag min kaka på golvet. Ni kan antagligen tänka er resten.

Igår förmiddag fick jag en ganska hård sparkad boll på knät. Jag kan fortfarande ana märken på benet från sömmarna i lädret. Najs!

Nu är jag trött som katten men känner inte för att sova riktigt. Ska nog försöka mig på Sissis friterade bröd!

Jag lever.

Japp. Det är sant. Jag är på Flahult, jobbar i köket och... ja, jag lever fortfarande. Heja mig!
När jag kommer hem får jag finbesök av Lill. Sedan ska jag och Amanda på bio. Och någon dag mitt i allt ska jag hälsa på Helena också. Det kanske fortsätter vara en helt okej bra sommar, trots allt.

I've got a basket full of lemons and they all taste the same.

Återigen har jag varit med om uppenbarelsen (i fruktansvärt bestämd form): jag lyfte på armarna i en gest av något slag, och som en smocka i ansiktet som den - svettlukten som verkligen luktade lök. Vidrigt. Dags att duscha?
För att spinna vidare på knäpplistan kan jag ju berätta vad jag gjorde igår. Jag klampade in i en vedtrave och skrapade upp smalbenet. Och så sent som ganska nyss klev jag ut i hästhagen i flip flops för att hämta de stackars krakarna som skulle bli flyttade för natten. Inte mitt smartaste drag. Men jag måste dock erkänna att det inte var mitt dummaste heller. Tyvärr. Sorgligt, men föga förvånande. För ganska precis ett år sedan gick jag ut i samma hage, till samma hästar och blev trampad på min redan kraftigt stukade fot.

Nu ska jag sova. Imorgon eftermiddag åker jag till Flahult och hoppas på att det inte blir lika hemskt som förra året. Men det blir det nog inte, blixten slår aldrig ner på samma ställe två gånger har jag hört.

Nyhem and its awesomeness.

Nyhem, ja. Precis som förra sommaren var det fantastiskt. Däremot var vädret lite veligare i år och jag var lite sjuk, men med tanke på alla härliga människor jag hade runt omkring mig så gjorde det inte särskilt mycket.

Det är mycket som har hunnits med. Jag har lärt mig ett nytt språk: flytande läspiska (inte lesbiska). Det är fruktansvärt skoj att läspa konstant i två dygn, särskilt när man har knäppa vänner som tycker att det är minst lika kul.
Vi har också haft en liten kexkväll med UNO och Fridas goda, hemgjorda citronsaft.
Så sent som igår mer eller mindre bestämde Ellinor, Johanna, Carro och jag oss för att dygna. Det gick obra. Fast kul som katten hade vi, och när Carro vaknade i morse var hon chockad över att det var i just min säng hon låg ("VARFÖR ligger jag här?!").

Dags att bli lite seriös, barnmötena får jag ju faktiskt inte glömma bort. Vi har haft asbra barnmöten och jag skrattade på mig så många gånger. Jag är glad att alla dessa (flera hundra) barn har fått ta del av allt som har erbjudits den här veckan.

Och för att fortsätta vara lite seriös ska jag bara berätta en sak.
Mellan frukosten och barnmötena hade vi en liten ledar-/umgåsarsamling. På en av dessa samlingar hade vi en liten stund med lovsång och jag bestämde mig för att be lite grann. Jag bad en förlåtelsebön, och nu till det bästa: precis när jag sagt amen så började Marina (som stod för pianospelet och sången) sjunga refrängen på Spikarnas Lovsång.

Du är förlåten, du är förlåten, du är förlåten, du kan gå fri... 

Ett mer konkret bönesvar har jag nog aldrig fått. Det var häftigt.

Jag vet att vissa som läser det här inte tror på Gud, men det gör jag. Efter att ha varit med om en sådan här vecka så har jag svårt att inte tro att det är Guds verk. Och om det nu visar sig när jag dör att det inte finns någon pärleport, en himmel, ett liv efter döden eller ens en Gud... ja, i så fall var det i alla fall en hiskeligt trevlig inbillning, och i så fall är jag glad att jag delade den med dessa enastående människor. ♥

Butt.. hehehe...

Är nu hemkommen från ett FANTASTISKT Nyhem! Jag återkommer när jag duschat, ätit, sovit och tittat på Despicable me.

Hurrrrrrrra, ett vijär!

Positivt: Jag har ingen feber.
Negativt: Det känns som att jag har feber. Eller åtminstone något mellanting. Och jag är fortfarande förkyld som attan. Och hes. Och jag fick näsblod igårkväll. Och i morse. Och jag vill packa men jag vill inte.

Det är så lätt att komma på saker som inte är bra. Men någonting som faktiskt är bra, förutom att jag inte har feber, är att jag åker till Nyhem på lördag och träffar jättefina människor. It's gonna be awesome.

The weird truth.

Så här ligger det till:
Jag har precis fått sommarlov.
Jag tycker inte om sommarlov.
(Jag är sjuk, har ont i hela kroppen, även på insidan.)
Jag dog nästan av saknad den första sommarlovsdagen, dvs. idag, (trots att jag träffade flera skolmänniskor på eftermiddagen) och undrar hur tusan jag ska klara av tio veckor till.
Folk som läser det här eller vet vad jag känner för lov tycker att jag är knäpp. Helt blåst.

Och visst, jag är knäpp. Det vet jag gott och väl. Men saken är den att när man avskyr att vara hemma så ser man (= jag) skolan som en tillflykt, ett ställe att gömma sig på. Där finns det axlar att luta sig på, människor som ställer upp, som bär ryggsäcken med stenar en stund så mina axlar får vila och återhämta sig.

Ikväll kom sanningen som ett slag i ansiktet: jag har ingenstans att gömma mig på förrän om tio veckor. TIO. Ont som katten gjorde det. Överallt. Och ja, jag är knäpp. Det har jag redan sagt. Men det är så här jag är.

Then all at once you have to say goodbye.

Nu har det jobbiga börjat. Sommarlovet, remember? Vi sa hejsvejj till Helena. Jag höll ett litet tal och började nästan till och med gråta (mest för att Helena också gjorde det), och sedan överlämnade vi den lilla korgen med blommor, brev och småkrafs i.

Jag sitter i min säng och svettas. Jag har varit ute och ränt med en boll och en basketkorg. Spännande va? Det känns ganska bra att ha ansträngt hela kroppen, för en gångs skull. Det är nog för att det är ett sätt att bearbeta också.

Som sagt, det jobbiga har bara börjat, och det känns redan som att det drar ner mig. Okej, det var att ta i, jag har mått sämre (believe me). Men jag har i alla fall en fin människa som hejar på mig, och det tycker jag är beundransvärt. Undrar hur hon tänker.

Ups and downs.

Imorgon är en sorgens dag, för det är vår sista dag tillsammans med Helena innan hon slutar. Om inte det kan få mig att gråta så finns det nog ingenting som kan.

Något som däremot är väldigt kul är att det är mindre än två veckor tills jag får träffa mina fina vänner Emmi och Caroline. Som jag saknar dem! De är mina små guldklimpar.

Bam.

Ni vet den där grejen som händer mig lite då och då?

"Ibland när jag ska gå in till mitt rum så går jag i ganska rask takt. Uppför trappan, sväng till vänster och in i mitt rum. Ibland glömmer jag också att dörren är stängd, vilket resulterar i några bulor och lite förödmjukelse, men sedan lättnad över att ingen mer än katten såg mig."

Det hände igen.

FFF.

Jag har fyra fina fastrar. En av dem skrev något så fint till mig att jag nästan dog av förtjusning.

Jag är din faster och vän. Jag bryr mig väldigt mkt om dig. Jag har burit dig i mina armar sen du var pytteliten, det sätter spår.

Jag smälte lite mycket grann.

Invictus.

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

I bet it's gonna suck.

Varför är det så svårt ibland att göra det som är rätt, och som man vet kommer få en att må bra efteråt? Jag är en fegis, men nu ska jag banne mig göra en grej trots att jag egentligen inte vågar. Jag kommer antagligen börja gråta, vilken mes jag är.

The trick is to keep breathing.

De senaste månaderna i skolan har varit ganska turbulenta. Som vanligt har vi i klassen bråkat och skrikit på varandra, men jag tror jag vet anledningen till det. Delvis är det nog för att vår klassföreståndare nu har ett nytt jobb och lämnar oss om två veckor. Det är väldigt vemodigt. Idag skulle vi planera en liten avskedsgåva till henne, och, precis som vanligt (som jag sa), började vi tjafsa. Eller ja, inte alla, men det behövdes inte heller för att sänka stämningen ytterligare.

Det sjuka är att jag först idag insåg två saker i samband med det här.
Det första var att det kan komma bra saker ur osämja. Efter tjafset blev vi helt otippat ganska djupsinniga och började prata om vad som gör oss lyckliga (fast vägen till just det ämnet var ganska lång). Jag tänkte en stund, som jag alltid gör, innan jag svarade på det.

Det som gör mig lycklig är att vara omgiven av människor som ser till mina bästa sidor oavsett vad jag gör.
Människor som accepterar när jag är ledsen eller mår dåligt och sitter med mig i skiten och tar problemen från mina axlar till sina för en stund, istället för att försöka muntra upp mig med lama skämt.
Människor som inte säger att "det blir bättre", för det är ingenting jag vill höra.
Jag vill vara omgiven av människor som får mig att känna att jag inte behöver se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt eller ha det på ett visst sätt.
Människor som inte ställer sådana krav för att jag ska passa med dem, utan som välkomnar mig i sina liv trots mina fel och brister.
Då är jag lycklig.

Det andra jag insåg var att det inte är ofta jag känner så. De senaste månaderna, en ynka halvtimme i veckan, har jag anat känslan (den röda) någonstans långt bort i hjärtat. Men jag har inte kunnat greppa den och hålla kvar den, trots att det är det jag helst av allt just nu vill. Dock är det ett stort framsteg att bara kunna ana den, och det har jag en fantastisk människa att tacka för. Jag vet bara inte hur jag ska göra det än, för det känns inte som att det jag uttrycker är nog.

I'm not crying, my eyes are sweating.

Jag har fortfarande lite feber, och när jag har feber så är jag superkänslig. Om någon hade råkat knuffa till mig idag hade jag antagligen börjat gråta. Så mesig är jag när jag är sjuk.

Den här dagen har känts ganska slapp. Jag städade elevrådsrummet till klockan 10 i morse. Sedan väntade jag på att klockan skulle bli nästa lektion, och efter två timmars föreläsning sitter jag nu och väntar på att få åka hem så jag kan sova bort febern.

The assiest ass on the planet.

Ibland undrar folk varför jag inte säger vad jag känner. Anledningen är enkel. Idag frågade en vad jag känner inför en viss grej (eller mer inför vissa personer) och jag sa mer eller mindre att jag inte känner någonting, knappt. När personen hörde svaret tittade den på mig som om jag var helt dum i huvudet. Det är i och för sig inte första gången någon gör det. Men det är därför jag inte vill prata om det. Delvis.
Förresten så var det idag jag fick alldeles klart för mig idag hur jag känner och varför jag känner så inför de där personerna.

Idag har jag hängt med herr Feber, kanske var det därför min dag var så kass.

Imorgon ska jag hålla på med en av mina favoritsysslor. Städa. Städa hela förmiddagen. Elevrådsrummet ser ut som tio år av svåra agressionsutbrott. Det ska åtgärdas.

Trying to end my circle of self-loathing.

Japp, cirkeln är återigen sluten och jag tänker på hur svårt det är att bryta vanor. Jag visste att jag inte skulle klara av att hålla det där löftet. Jag vet också att det är min inställnings fel, men jag jobbar på det så säg inget. Den dåliga dagen har fortsatt i samma banor, ingen förbättring här inte. Snarare tvärt om. Jag sitter i min säng och skakar, mår illa och är arg på mig själv. Inget nytt under solen.

Tummen i pannan.

I'm havin' a horrible frickin' day!

Igår var Amanda och jag på bio. Pirates of the Caribbean 4. Den var inte jättebra. Fast jag köpte en mugg som nog blir min favoritigaste genom tiderna. Det var en sånhäringa (fint ord va?) McDonald's-mugg ungefär fast av plast, och på locket var det en ca 8 cm hög plastfigur med my beloved Jack Sparrow på. Man kunde välja Hector Barbossa också, men jag ville ha Jack.

Idag är som sagt en sugig dag. Bläk. Jag är trött som attan och är på väldigt dåligt humör och kommer antagligen bryta mitt löfte snart. Heja, jag är kass. Särskilt idag.

Stupid.

Den här skoldagen har varit konstig. Som vanligt blev det tjafs och vilda argumentationer när vi skulle planera och alla pratade i munnen på varandra. Inget nytt under solen, allt är som det brukar vara. Mina dåliga dagar har nog kommit tillbaka från semestern, för så ofokuserad som jag var idag har jag nog inte varit sedan i mars. Kanske kan till och med jag ha nytta av det där sommarlovet för att kunna ta igen mig. Fast det tar fortfarande emot att säga det. Jag vill inte.

Trots att det var en ganska kass dag så lyckades jag glädja åtminstone en person, och det var väl inte så illa. Om hon nu inte ljög, men det kan jag inte tänka mig.

Nu har jag väntat i ungefär 5 timmar med att publicera det här inlägget, för jag tänkte att jag skulle få någon slags snilleblixt eller något. Jag vill skriva det jag tänker, men orden sitter långt inne och verkar vilja stanna där ett tag till. Jag antar att jag hoppades för mycket igen.

Happy birthday.

Idag är det ingen vanlig dag, för idag fyller min fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina, fina vän Caroline år! Alldeles myndig blir hon. Och alldeles jättemycket saknar jag henne. Hon är bra! ♥

Oh crap.

Idag slutade jag 9.30, för sista lektionen var inställd. Jag kan inte nog poängtera hur otroligt tråkigt jag tycker att det är att sluta så tidigt när det inte finns en buss hem förrän ganska många timmar senare. Det kan vara det som orsakat att jag inte har något vettigt att skriva nu.

Det regnade i eftermiddags. Spöregnade. Jättemycket. När jag såg det trodde jag att jag skulle spricka av förtjusning. Jag sprang till hallen, tog på mig skorna och rusade ut. Eftersom jag bara hade linne, skjorta och kortbyxor på mig utöver skorna så lär jag vara väldigt förkyld imorgon. Men det är banne mig värt det. Jag ställde mig under ett stuprör och "duschade" precis som jag gjorde för tio år sedan. It was awesome! Nu är det dessvärre blå himmel, annars hade jag nog tillbringat hela kvällen ute i regnet.
Yes, I'm strange.

Surprises and stuff.

Ikväll lever jag på ett finfint minne från förra året (Familjematiné m. familjen Börud-Lindéh, Barnens Nyhem) och mår ganska gott. Tidigare idag blev jag också positivt överraskad av en vän som erbjöd ett litet jobb. Samma som förra året, köksjobb på tonårsbibelskolan. Fast i år kan jag nog hantera det lite bättre, hehe. Men det blir najs, tjänar drygt 6000 kronor på två och en halv vecka. Det är inte fy skam! Men som sagt, det har varit en ganska fin eftermiddag och kväll.

Imorgon är det Hagatorpspåhitt för hela slanten, precis som på tisdag och torsdag nästa vecka.Sjätteklassare, funktionsnedsatta och barn- och fritidselever blandade, det blir nog en härlig skara.

Tidigare ikväll var jag ute och promenerade genom häst- och kohagarna. Min vapendragare följde med mig och vek inte mer än 5 meter från min sida. Den grabben, han kan!

Did you poop on the shrink?

Jag sitter i min säng med datorn i knät och asgarvar åt Damn you, autocorrect. Ser säkert ut som en tönt, men åh, vad bra jag har det! Dessutom är det ju ingen som ser hur töntig jag ser ut, så win win.

White blank page.

Just nu finns det så många fula ord i mina tankar att Nattis skulle vara stolt över mig. Fast hon ska inte tycka om mig förrän imorgon igen, för att ingen i klassen berättade för henne att samhällen var inställd i morse. Det kanske var fel av mig att inte säga något, men jag tycker att det är dags att någon annan än jag tar ansvar för sådant nu. Visst, de är vana vid att jag har koll på allt och alla (och de fattar inte hur mycket energi det tar), men det håller inte i längden. Jag tänker inte bli klassens mamma igen. Åtminstone inte förrän efter sommaren. Lär er ansvar, okej? (Jag kanske var lite väl uppriktig och ohyfsad nu, men jag har inget suddigum.)

Imorgon har jag möte med ABC-gruppen på morgonen, och vid lunch är det dags för bra-saker-med-Lovisa-listan. Oj, vad svårt det kommer bli att övertala mig på vissa punkter.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag kan ju dela med mig att jag har ont i magen och på andra lite mer psykiska ställen också. Tur det finns botemedel för både det ena och det andra. Jag skulle också kunna berätta att jag var hurtig i förmiddags, jag cyklade till bussen, vilket är ungefär 9 kilometer. Och just det, jag tappade min rubiks kub igår igen, den blev ungefär lika trasig som förra gången (dvs. MASSA färgade pluppar på golvet).

Ja, det blev ju visst ett helt stycke till. Hejjsvejj.

Shake.

Trots att idag varit en bra dag så är jag fortfarande lika förvirrad. Först missade jag som sagt bussen, men sedan när jag väl tagit mig hem lyckades jag inte riktigt låsa upp ytterdörren. Det var först en liten stund senare som jag insåg att jag försökte låsa upp med min skåpsnyckel. Jag har sex nycklar i knippan att hålla koll på: skåpsnyckeln, hemnyckeln, två cykelnycklar (till två olika cyklar till råga på allt), rumsnyckeln och elevrådsstyrelserumsnyckeln. Och ett USB-minne. Men det är ingen nyckel. Men jag är fortfarande förvirrad, oh yeah.

Nu ska jag återigen fördjupa mig i Harry Potter och hans liv, fast först måste jag berätta att den där föreläsningen om facket som vi lyssnade på igår var attans rörig. Det tyckte till och med läraren. Fast hon är ju också lite galen. The devil in disguise...

Once were warriors.

Idag har det varit en helt okej dag igen. Klockan är visserligen bara ett, man vet aldrig vad som kommer hända (jag missade bussen, till exempel). Jag sitter just nu i elevrådsrummet och försöker skriva på min artikel. Det går obra. Bordet har äckliga kaffefläckar och jag är trött. Jag åker hit på måndag och pluggar istället, fastän jag inte har lektion förrän 14.40. Ambitiöst va?

Stupid buttholes.

Idag älskar jag inte min klass. Jäkla miffon. Today sucked.

Jag är så trött och har inte ens försökt hålla in det idag. Den dumma dåliga nyheten kom åt mig, tror jag. Eller ja, klassen är ju inte heller världens roligaste alltid. Det finns folk som är så tröga och respektlösa att jag gärna hade sparkat ett par av dem på smalbenen.

So damn curious.

Idag har innehållit både bra och dåliga nyheter, svåra att tackla. Jag tror jag väntar med det i ett par dagar.

I skolan pysslade vi som besatta (alla utom Sarah) hela förmiddagen, och även en bit in på eftermiddagen. Mitt resultat blev klassen i form av målade träfigurer. Awesome!

Efter skolan for jag iväg med skolans elevrådsstyrelse på ett roligt påhitt. Vi åkte till Borås och bowlade, vilket var väldigt kul. Efter det for vi till Thai Silk och åt en sväng. Det var visserligen roligt det med, men jag tror att galet skulle beskriva restaurangbesöket lite bättre. Jag fick en glasskula på mig och hela kvällen garvade jag så mycket att jag troligtvis har träningsvärk i mina skrattmuskler imorgon.
Någonting fruktansvärt besynnerligt är att jag lyckades ta mig till och från Borås med inte mindre än två dåraktiga bilförare som utan dåligt samvete körde i 140 km/h ibland. På vägen till stan blev det bilrace med någon som vi bestämde oss för att kalla för Morgan. Han verkade inte så glad över att vi åkte in precis framför honom, för han gav oss fingret ett par gånger. Fast vi ville inte ha det, så vi lämnade tillbaka det med glädje och vinkningar. På hemvägen åkte jag med den andra föraren som höll på att köra på ett rådjur. Livat, va?

Nu ska jag sova så jag är någorlunda mottaglig imorgon.

Going down.

Tro det eller ej, men ikväll tog jag min big butt, la den på cykelsadeln och trampade iväg. Jag var borta i en timme, eller 64 minuter för att vara exakt (ja, jag kollade tiden), och med trötta ben kommer jag antagligen sova ganska gott i natt. Faktumet att jag sov endast fyra timmar i natt kan också spela in en aning. Men innan jag lägger mig ska jag laga lite pangkaker så jag har något gott att äta till frukost imorgon.

Jag känner en fin människa som har bestämt att hon och jag ska skriva en bra-saker-med-Lovisa-lista. Det värsta är att när hon säger gulliga saker och sånt som jag gjort bra, så inser jag hur lite jag faktiskt håller med henne. Fast det bästa är att hon fortsätter säga fina saker till mig, så att jag slutar lyssna på mig själv en stund.

On my way to where the air is sweet.

Helgen som gick var fylld av självförakt och tanketrassel, så nu är jag glad att den är slut.
Idag var helt okej, förutom en liten oönskad händelse. Men jag antar att jag kan glömma den ganska lätt.
Imorgon blir nog konstig. Min rygg gick nämligen av igen nu ikväll så jag kommer nog inte kunna sitta helt smärtfritt på ett par dagar.

Jag har ingen riktig motivation till att blogga än, och egentligen har jag inte så mycket anledning till att publicera det här inlägget. Men jag antar att jag är ännu en tönt som söker lite bekräftelse, det är så människor funkar.

I'm funny, dammit!

Jag vill inte tycka illa om någon. Vill inte. VILL INTE. Men nu gör jag det ändå. Man kan självklart inte tycka om alla, men den här personen hade jag precis lärt mig att tycka om.
Varför ska det vara så svårt att säga sanningen? Det står ju i bibeln att sanningen gör oss fria (hur det kommer sig att jag nu refererar till bibeln kan man undra, jag som inte riktigt vet om jag tror på den eller inte), varför ljuger då folk så att tungan blir alldeles svart? Fy fan. FY! Jag vet, svordomar klär mig inte riktigt, but desperate times... well, you know it all.

Idag har jag jävlats så in i vassen! Det började på idrotten då jag retades lite med två i klassen, och vann dessutom volleybollmatchen till slut (woho!). Efter idrotten var jag som vanligt segast med att duscha och byta om och greja, så då kom jag på den geniala idén, som jag tyvärr inte kunde vara med och genomföra. Jag såg att de flesta sjundeklassare som bytte om i samma rum som min klass hade snörskor, och där låg grunden till mitt lilla practical joke. Mina fina klasskamrater bestämde sig för att genomföra det, när jag hade förklarat hur jag tänkte. Resultatet? Take a look.

Jag är oerhört nöjd med min tankegång och kan bland mina andra titlar lägga till Mastermind. Lovisa Sekreterare Skolambassadör Rektorsdotter Lärardotter Mastermind Fält. Det känns bra.


Senare under dagen jävlades jag lite till. Jag har alltså nu upptäckt charmen med detta, det kan bli en trevlig vecka!

Nära mitt kantstötta hjärta.

Den här helgen har innehållit oerhört blandade känslor. Jag har på riktigt insett var jag trivs och var jag vantrivs, vilka jag inte under några omständigheter kan lita på och att man inte klarar sig en hel dag på endast en daim-McFlurry, hur god den än är.
Men jag har också insett att trots att jag har vissa i min närhet som jag inte skulle anförtro ens ett finger åt, så är jag ändå omgiven av fantastiskt fina människor som får mig att må bra. Alexander till exempel, som på något outgrundligt sätt nästan alltid får mig att asflabba och le, men som det tyvärr var på tok för längesedan jag träffade.
Och Rebecca som jag träffade igår, min fina mongovän som peppar, stöttar och med skräckblandad förtjusning inspekterar mina överrörliga armar.
Idag träffade jag dessutom Lill som alltid verkar glad att se mig, bara det är beundransvärt. Hennes energi smittar och biter till och med på mig.
Jag träffade även Jasmine, som senare på kvällen ringde till mig och sa något så fint och gulligt att jag grät en skvätt efteråt. Jag som så sällan gråter, typ två gånger om året, har alltså nu öppnat tårkanalerna för andra gången på dessa fyra månader, vilket innebär att mina gånger är förbrukade fram till 2012.
Emmi-pemmi-jätteslemmig (ett namn som jag använder med stor kärlek) är en oerhört fin människa som är den enda som outtröttligt citerar Lejonkungen och Prostens Barnbarn med mig, och som plus på det också är en otrolig vän.
Jag får inte heller glömma Helena, som vid flera tillfällen yttrat att hon hemskt gärna vill stoppa ner mig i en påse och ta med mig hem.

Det här leder mig till en stor fundering... vad i all världen har jag gjort för att förtjäna att ha er braiga människor i mitt liv?

Mongovän.

Idag har jag träffat min fina vän Rebecca Brandt. Vi har inte setts på ungefär ett och ett halvt år, så det var väldigt kul att ses. Vi tog en glassfika på Gyllene Måsen och pratade lite gammalt och lite nytt. Fruktansvärt mysigt. Jag tycker om min vän.

Imorgon ska jag träffa en annan fin människa som jag inte heller träffat på ett tag. Det var dock inte riktigt lika längesedan vi sågs, ett par månader bara. Men det ska bli kuligt.

Jag startade alldeles nyss kaffemaskingrejen så jag borde få vuxenpoäng. Fast i och med att jag inte vet vad maskinen heter och att jag dessutom inte tänker dricka kaffet så blir väl poängen fråntagen. Kaffet ska jag hälla på ett papper för att få det att se gammalt ut. Hehe. Pyssel och jag är en bra kombo. 

Memory lane.

Igår var jag nere vid järnvägen en sväng. Inte av samma syfte som i höstas och för tre år sedan (som nog kan listas ut trots att jag inte skriver det), utan för att det visade sig vara ett bra ställe att tänka på. Dessvärre kom jag den här gången inte fram till något annat än att det var mysigt att vara ute i regnet.

My fishbowl.

Jag har ju tidigare nämnt att jag läser min egen blogg när jag har tråkigt, right? Så blev det även idag, alldeles nyss till och med. Jag klev precis ut ur duschen och tänkte att jag skulle läsa det jag skrev förut. Det var nog ett smart drag, för jag insåg hur otroligt luddigt det var för att vara skrivet av mig. Det enda som framgick var att jag är besatt av Harry Potter, och det vet väl folk redan.

Jag har kommit snäppet längre på mitt evighetsprojekt, och med lite hjälp kanske det är färdigt imorgon. Det är nu bara 18 kvar av 40. Resultat kommer kanske när det är klart. Plugget har jag däremot inte börjat med alls än, jag planerar inte att göra det innan det tidigare nämnda projektet är slutfört.

Ute är det sol, fågelkvitter och kobajslukt i luften. Kan det bli mer vår? Knappast. Det är ingen som helst idé att vädra ur bajslukten, för om man öppnar fönstret tränger den ju bara in ännu mer... Jag funderar lite på att gå ut och plocka lite vitsippor att lägga i min fiskskål istället, eftersom flytljuset som skulle vara däri inte flöt. Kanske även en liten promenad till järnvägen är på sin plats.

Detonators.

Mitt lov har börjat som lov antagligen ska börja - för många timmars sömn. Ja, jag har sovit aslänge vilket inte alls är likt mig. Jag har läst Harry Potter, jag har tittat på Harry Potter och jag har drömt om Harry Potter. Kanske dags att lägga honom på hyllan i ett par dagar... haha, knappast.
I lördags påbörjade jag ett evighetsprojekt som jag förhoppningsvis är färdig med inom ett par dagar. Helst innan fredag men det är nog att lägga ribban lite för högt. Jag borde dessutom plugga eftersom jag har fyra, fem olika saker att göra innan skolan börjar igen.

17 av 40... bara 23 kvar...

Ain't that strange.

Idag mellan de två lektionerna jag hade gick Yasmin och jag ut och tog frisk luft och tjatade lite som vanligt. Efter en stund kom Gert med en lappad byxa. Lappen var hjärtformad för att folk lättare ska komma ihåg hans namn, sa han. Kul påhitt. Han blev dessutom förvånad över att jag rökte, och han frågade om jag är 18. Ja, sa jag, och då sa han att jag ju är stor nog att fatta mina egna beslut i livet, då. Så under tiden jag var ute och tog mina egna beslut och samtidigt fick veta att Gert är ekologisk rökare så hann min lektion börja. Jag kom för sent. Någonting händer med mig. Jag tror jag börjar bli lite bad ass...

Ibland när jag ska gå in till mitt rum så går jag i ganska rask takt. Uppför trappan, sväng till vänster och in i mitt rum. Ibland glömmer jag också att dörren är stängd, vilket resulterar i några bulor och lite förödmjukelse, men sedan lättnad över att ingen mer än katten såg mig.

Would you like to have som brainpie?

Amanda: Han går faktiskt i E, gick inte du i E Yasmin?
Yasmin: Nej, jag gick i E...

.ssubkoB

För ungefär en timme sedan gick Yasmin och jag till bokhandeln, och på vägen dit möttes vi av en besynnerlig syn (ja, jag använder sådana ord i min vardag). Min första tanke var "Står det spegelvänt, eller är jag bara väldigt trött?". Min andra tanke var "Varför står det spegelvänt?". Anyway, det var skumt.

Nu sitter jag i skolan och varvar facebookandet med lite skolarbete, ljudeffekter och Avigsidan.

Besök i Skruven.

Jag har haft en galet bra helg! Den började med att Sofia, Elisabet och Caroline kom med lite olika färdmedel till Kroken. Eftersom jag inte har träffat dem sedan i somras var det väldigt kul att se dem. Vi åt kvällsmat (de kom på kvällen) och sedan spelade vi lite spel, Cranium och Absolut Överens. Hur galet och knäppt det än var så tänker jag inte redogöra det här, utan jag minns det i mitt huvud istället.
Lördagen bestod av promenad, filmtittande, chill, fruktsallad och Harry Potter-Cluedo. Fortfarande otroligt galet, precis i min smak. Och ja, vi åt typ en liter fruktsallad. Var. Vi var ganska mätta efter det, och när klockan var framåt 23 bestämde vi oss för att gå och lägga oss.
Söndag, dvs. idag, var åka hem-dag. Vi gick upp och åt frukost innan vi satt ute i solen och slöade (ingen orkade något annat). Vi var tvungna att laga lunch endast två timmar efter frukosten, för annars hade vi inte hunnit äta innan de skulle åka hem. Vi var mätta och satt allihop i paltkoma i en kvart, och sedan gick vi ut och slöade i solen igen. Till sist kom tågtaxin som hämtade upp de tre små lopporna och jag vinkade hej då.

Nu sitter jag och äter rester från lunchen eftersom jag inte är så duktig på att laga lagom mycket mat. Men det spelar ingen roll, jag har haft den bästa helgen på länge.

PS. Jag slog nytt rekord på rubiks kub - 1 minut!

This song is stuck inside my head.

Jag har precis skickat mina provsvar. En av mina sämsta provinsatser någonsin, jag blir väldigt förvånad om jag överhuvudtaget blir godkänd. Faktiskt. No, I'm not too hard on myself. Jag var nervös redan innan, och med Margaretha flåsande i nacken och tjuvläsande blev det inte bättre. Men nu kan jag förhoppningsvis lägga lagarna på hyllan jämte naturkunskapen.

När jag slutar för dagen, 10.45, ska jag (låtsas) äta lite lunch i matsalen, och sedan åker jag hem och äter riktig lunch, dvs. pulvermos och fiskbullar. Sedan ska jag städa huset innan mina finfinfina vänner kommer på besök. It's gonna be a great weekend.

Jag fick förresten, mer eller mindre seriös, kvarsittning av Margaretha. Det är tråkigt och jag stör dem som fortfarande skriver prov. I salen ovanför spelar de We are the world på väldigt hög volym (de är antagligen döva där uppe), och jag funderar på om den kommer konkurrera ut den andra låten som sitter fast i mitt huvud.

I smell the smelly smell of something that smells smelly.

Elliot ligger och sover tvärs över mina anteckningar, men han får ligga där en stund till trots att han förhindrar mig i mitt studerande.

I min säng ligger en annan katt och slickar sig i skrevet, och en tredje sover med ett ben och huvudet utanför madrasskanten. Inte ens jag, sovställningarnas mästare, kan förstå hur det kan vara bekvämt att sova så. Varför sovställningarnas mästare? Jag kan ju radda upp några exempel...
- ihopkrupen på en stol på morbrors bröllop
- i soffan med en sovsäck runt halsen
- i en tvättkorg
- i en klädlåda som skjutsas in under sängen
- sittandes i sängen lutande mot hörnet där kuddarna ligger staplade
- med Pippi Långstrump-peruk
- med huvudet lutande på bänken framför i Marås kyrka, tre gånger under samma gudstjänst
- med huvudet ner i bänken på engelskan första gymnasieåret
- med huvudet vilat i händerna samtidigt som högstadievikarien i biologi visar en äckligt detaljerad film om matsmältning
- i en otroligt obekväm och klistrig solstol i Turkiet
- i överslafen över en otroligt högsnarkande människa som jag i halvsovande stund trodde var en hel motorsågsmassaker
So hell yeah, I know what I'm talkin' about, 'cause I'm professional!

Tidigare idag försökte jag komma på bra grejer med att komma hem från skolan. Det enda jag kom på var att man äntligen får ta av sig skorna (och inhalera den oerhört oljuvliga odören från fötterna).

Oh, poop.

Nu har jag stressat som tusan för att hinna bli klar till 07.45, och precis när jag höll på att ta skorna fick jag för mig att titta på mobilklockan. 06.45. Hurra, jag är en timme för tidig, woho! Feel the sarcasm.
Men, en stund som den här kan jag ju faktiskt läsa lite mer etik och lagstiftning. Fast jag längtar ganska mycket till imorgon, för efter att jag gjort provet behöver jag inte tjata om det längre. Finally.

One of many.

Spindlar måste bannemig vara Guds största misstag. Jag menar, de är äckliga och har för många ben. Visst, de käkar flugor och så, men det gör fåglar också. Spindlar är helt enkelt överflödiga. Och äckliga. Ecklia.


Nu är det dags att jag sparkar mig själv i röven och kommer igång med pluggandet. Jag skrev precis ut ett papper med frågor som jag ska förhöra mig själv på, i hopp om att jag lär mig något tills på fredag...

Man får inte slå barn, det står i böckerna.

Att röka medan jag cyklade hem var nog inte så genomtänkt... but desperate times calls for desperate measures.

Egentligen borde jag plugga lagstiftning nu eftersom jag ju har prov i det på fredag. Men jag kan inte släppa bilden av invalid-Harry. Omöjligt. Istället skulle jag kunna fokusera på inlämningsuppgiften om mobbning. Men det är ett väldigt tungt ämne, som jag förvisso valde själv, men är inte så pepp längre. När man har blivit psykiskt misshandlad och mobbad i alla år så gräver ett sådant arbete fram många minnen som man helst vill glömma.
Jag skulle också kunna läsa artikeln som vi fick på svenskan i måndags, och som ska vara läst till måndag. Men jag lär glömma bort allt till måndag så jag kan lika gärna vänta med det.
Till sist skulle jag kunna skriva om Sveriges utveckling under ett sekel och baka in det i någon sorts berättelse. Men det gjorde jag i tre timmar i morse så nu är jag inte så sugen på det heller.
Jag antar att jag får försöka blockera bilden av Harry Rullstol och låta fantasin flöda fritt igen klockan 09.30 på fredag, efter provet.

I eftermiddags släppte jag fram lite craziness igen, skrek till på killarna i klassen som inte slutade prata när jag skulle prata. Min lärare garvade åt mig och de andra blev nog mest ganska förvånade över att jag gjorde ett sådant väsen ifrån mig. I och med min lilla snedtändning försvann mitt bra humör som ändå stannat i förvånansvärt många dagar (tre), och jag blev lite putt igen. Fast det roliga med min lilla tillsägelse var att flera ropade Neeeeeej! när jag sa att jag blir sur om de inte slutade upp. De är väl, liksom jag, trötta på mina dåliga dagar kan jag tro.

Harry Wheelchair.

Alldeles nyss skrev jag på facebook att jag sviker Harry Potter för LSS-lagen ikväll, och precis när jag skulle skicka iväg det så dök en lite fascinerande bild upp i huvudet på mig: Harry Potter, gravt utvecklingsstörd. Han satt i rullstol och dreglade och sjöng fruktansvärt falskt (ja, jag har lite fördomar om funktionshindrade, trots att jag mer eller mindre utbildas i att inte ha det). Men jag menar, hur kul är inte den bilden egentligen? Harry Potter i rullstol för när Voldemort försökte döda honom lyckades han inte, utan gjorde bara Harry funktionshindrad. I sin ilska hämnas Harry på hela världen genom att förvandla dem till paddor och sniglar... Dags att plugga riktiga invalida istället? Ja, kanske (fast Harry Potter är riktig, så det så).

Sometimes, the only thing you have is a song.

Idag försökte jag förklara för min lärare hur galen jag är, men hon trodde mig inte. Men skam den som ger sig, som en annan lärare sa till mig tidigare på förmiddagen (edit: det var faktiskt på eftermiddagen, men jag glömde bort det...). Åh, vilka bra människor jag känner. Och på tal om bra människor så får jag besök av tre sådana i helgen. It's gonna be a great weekend med vänner som jag inte träffat på alldeles för länge.

Jag pratade med farmor i telefonen för en stund sedan. Hon är en ängel. Fast en väldigt levande ängel, min dröm var inte sann som tur var. Däremot är det lite läskigt att hon skadat ryggen och behöver gå med rullator. But who the hell cares? She's alive!

Nu borde jag plugga en massa lagar, men jag vill inte. Jag orkar inte. Men jag måste för annars får Maggan mongoutbrott på mig. Heja oss!

My friend, Kavel.

Det är inte ofta jag ärligt kan säga att jag haft en bra dag. Men idag är en sådan dag då jag faktiskt menar det - jag har haft en bra dag. Måndagar brukar ändå vara helt okej för mig, men såhär bra är de sällan. Det kan bero på att jag träffade min fina vän Amanda på eftermiddagen. Det gör det förmodligen.

Nu när jag tänker efter så är Amanda är en av de otroligt få av mina jämnåriga vänner som jag faktiskt kan prata med om hur jag mår, utan att känna mig obekväm. Alltså prata-prata. Inte skriva-prata. Jag kan inte göra det med jämnåriga längre. Jag kunde det förut, men det måste gått över för nu känner jag mig bara konstig till mods när jag gör det. Det kanske är så att jag alltid haft lättare för att vända mig till vuxna, jag vet inte varför, men det känns lättare på något vis. Men Amanda är bra, för hon får mig alltid att skratta. Kanske är det också så att personen som man mobbade när man var liten, blir en viktig del i ens liv när man blir äldre. Åtminstone i det här fallet.

/Luvisa

Miss Insane, at your service.

Vad hände? Jag började som den där blyga, söta och ganska normala tjejen. Blå ögon och ljust hår är ju precis som hälften av alla svenskar, hur kunde jag någonsin bli den jag är idag?

Jag menar, jag är nu 18 år och helt galen. Ja, galen.
Jag löjligt mörkrädd och skulle hellre bli döv än blind, för om jag blev blind skulle jag ju inte kunna se något.
Jag pratar med katter, men inte med andra djur. Bara katter. Ibland inbillar jag mig till och med att de svarar.
Jag har rökt sedan ett år tillbaka och jag tycker det är fruktansvärt mysigt med en cigg på kvällen. Gärna med en trevlig vän.
Nytt för i år är att jag har börjat säga ifrån. För första gången i mitt liv. Kanske på tiden.
Jag städar alltid mitt rum med öppna fönster, oavsett väder.
Jag har en tendens att börja många meningar med ordet jag.
Jag är ett penn-, anteckningsblock av olika slag-, städ- och kontrollfreak. Det ni.
Mitt humör kan ändras från bra till dåligt lika fort som en blinkning. Åt andra hållet går det däremot inte lika fort.
Min skratt-tröskel är fruktansvärt låg, många tycker att jag har dålig humor. Jag tycker att jag har bra humor.
Aldrig i hela mitt liv har jag känt att jag hör hemma i min familj. Jag har till och med, när jag varit extra deppig, haft allvarliga funderingar på om jag är adopterad. Men en bit in i tankarna inser jag att det inte är så, jag är trots allt väldigt lik min mamma till utseendet. Vare sig jag vill det eller inte.
Fastän det verkar så, så tänker jag inte alltid innan jag talar.
Jag är, som jag tidigare nämnt, galen. Helt rubbad.

Så, finns det någon supermänniska som kan förklara varför jag är så här? Anyone?