The trick is to keep breathing.

De senaste månaderna i skolan har varit ganska turbulenta. Som vanligt har vi i klassen bråkat och skrikit på varandra, men jag tror jag vet anledningen till det. Delvis är det nog för att vår klassföreståndare nu har ett nytt jobb och lämnar oss om två veckor. Det är väldigt vemodigt. Idag skulle vi planera en liten avskedsgåva till henne, och, precis som vanligt (som jag sa), började vi tjafsa. Eller ja, inte alla, men det behövdes inte heller för att sänka stämningen ytterligare.

Det sjuka är att jag först idag insåg två saker i samband med det här.
Det första var att det kan komma bra saker ur osämja. Efter tjafset blev vi helt otippat ganska djupsinniga och började prata om vad som gör oss lyckliga (fast vägen till just det ämnet var ganska lång). Jag tänkte en stund, som jag alltid gör, innan jag svarade på det.

Det som gör mig lycklig är att vara omgiven av människor som ser till mina bästa sidor oavsett vad jag gör.
Människor som accepterar när jag är ledsen eller mår dåligt och sitter med mig i skiten och tar problemen från mina axlar till sina för en stund, istället för att försöka muntra upp mig med lama skämt.
Människor som inte säger att "det blir bättre", för det är ingenting jag vill höra.
Jag vill vara omgiven av människor som får mig att känna att jag inte behöver se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt eller ha det på ett visst sätt.
Människor som inte ställer sådana krav för att jag ska passa med dem, utan som välkomnar mig i sina liv trots mina fel och brister.
Då är jag lycklig.

Det andra jag insåg var att det inte är ofta jag känner så. De senaste månaderna, en ynka halvtimme i veckan, har jag anat känslan (den röda) någonstans långt bort i hjärtat. Men jag har inte kunnat greppa den och hålla kvar den, trots att det är det jag helst av allt just nu vill. Dock är det ett stort framsteg att bara kunna ana den, och det har jag en fantastisk människa att tacka för. Jag vet bara inte hur jag ska göra det än, för det känns inte som att det jag uttrycker är nog.