Miss Insane, at your service.

Vad hände? Jag började som den där blyga, söta och ganska normala tjejen. Blå ögon och ljust hår är ju precis som hälften av alla svenskar, hur kunde jag någonsin bli den jag är idag?

Jag menar, jag är nu 18 år och helt galen. Ja, galen.
Jag löjligt mörkrädd och skulle hellre bli döv än blind, för om jag blev blind skulle jag ju inte kunna se något.
Jag pratar med katter, men inte med andra djur. Bara katter. Ibland inbillar jag mig till och med att de svarar.
Jag har rökt sedan ett år tillbaka och jag tycker det är fruktansvärt mysigt med en cigg på kvällen. Gärna med en trevlig vän.
Nytt för i år är att jag har börjat säga ifrån. För första gången i mitt liv. Kanske på tiden.
Jag städar alltid mitt rum med öppna fönster, oavsett väder.
Jag har en tendens att börja många meningar med ordet jag.
Jag är ett penn-, anteckningsblock av olika slag-, städ- och kontrollfreak. Det ni.
Mitt humör kan ändras från bra till dåligt lika fort som en blinkning. Åt andra hållet går det däremot inte lika fort.
Min skratt-tröskel är fruktansvärt låg, många tycker att jag har dålig humor. Jag tycker att jag har bra humor.
Aldrig i hela mitt liv har jag känt att jag hör hemma i min familj. Jag har till och med, när jag varit extra deppig, haft allvarliga funderingar på om jag är adopterad. Men en bit in i tankarna inser jag att det inte är så, jag är trots allt väldigt lik min mamma till utseendet. Vare sig jag vill det eller inte.
Fastän det verkar så, så tänker jag inte alltid innan jag talar.
Jag är, som jag tidigare nämnt, galen. Helt rubbad.

Så, finns det någon supermänniska som kan förklara varför jag är så här? Anyone?