Nära mitt kantstötta hjärta.

Den här helgen har innehållit oerhört blandade känslor. Jag har på riktigt insett var jag trivs och var jag vantrivs, vilka jag inte under några omständigheter kan lita på och att man inte klarar sig en hel dag på endast en daim-McFlurry, hur god den än är.
Men jag har också insett att trots att jag har vissa i min närhet som jag inte skulle anförtro ens ett finger åt, så är jag ändå omgiven av fantastiskt fina människor som får mig att må bra. Alexander till exempel, som på något outgrundligt sätt nästan alltid får mig att asflabba och le, men som det tyvärr var på tok för längesedan jag träffade.
Och Rebecca som jag träffade igår, min fina mongovän som peppar, stöttar och med skräckblandad förtjusning inspekterar mina överrörliga armar.
Idag träffade jag dessutom Lill som alltid verkar glad att se mig, bara det är beundransvärt. Hennes energi smittar och biter till och med på mig.
Jag träffade även Jasmine, som senare på kvällen ringde till mig och sa något så fint och gulligt att jag grät en skvätt efteråt. Jag som så sällan gråter, typ två gånger om året, har alltså nu öppnat tårkanalerna för andra gången på dessa fyra månader, vilket innebär att mina gånger är förbrukade fram till 2012.
Emmi-pemmi-jätteslemmig (ett namn som jag använder med stor kärlek) är en oerhört fin människa som är den enda som outtröttligt citerar Lejonkungen och Prostens Barnbarn med mig, och som plus på det också är en otrolig vän.
Jag får inte heller glömma Helena, som vid flera tillfällen yttrat att hon hemskt gärna vill stoppa ner mig i en påse och ta med mig hem.

Det här leder mig till en stor fundering... vad i all världen har jag gjort för att förtjäna att ha er braiga människor i mitt liv?